Osanna fakturor

I en debattartikel i Dagens Juridik den 7 januari 2013 förutskickade jag en möjlighet till upprättelse för alla som skatterättsligt blivit felaktigt i dömda i mål rörande osanna fakturor. Anledningen var fem stycken avgöranden i Högsta Förvaltningsdomstolen ( HFD ) av den 21 november 2012. Skatteverkets ( SKV ) agerande efter HFD:s avgöranden visar att jag var alldeles för optimistisk. Mina förhoppningar var att SKV i en process av självrannsakan skulle kunna medge att de metoder som använts i dessa mål underkänts av HFD.

I två skrivelser, en s k budskapsplattform av den 30 januari 2013 och en skrivelse av den 25 februari undertecknad av SKV:s rättschef Inga-Lill Askersjö anförs, att kravet på bevisning efterföljts och legat i linje med HFD:s avgöranden. Enligt SKV innebär alltså HFD:s domar ingen ändring av rättstillämpningen. Det är bara att snabbt konstatera, att SKV är en myndighet som förtjänar den kritik som b l a advokatsamfundets generalsekreterare Ann Ramberg givit uttryck för. HFD beviljar prövningstillstånd endast om saken är av vikt för rättstillämpningen d v s i en principiell fråga där rättspraxis är oklar. Då HFD beviljade prövningstillstånd var det alltså uppenbart, att det fanns behov av ett för rättstillämpningen vägledande avgörande. Nu konstaterar SKV, att något sådant behov egentligen inte fanns eftersom bevisprövningen redan skett i enlighet med HFD:s riktlinjer. Med andra ord var avgörandena från HFD helt onödiga enligt SKV:s synsätt. SKV tar saken i egna händer och drar internt upp riktlinjerna för vilka beviskrav som skall gälla i stället för att följa de skärpta beviskraven som meddelats från högsta instans. Jag delar Ann Rambergs uppfattning att SKV bedriver skattepolitik på egen hand. Tyvärr saknas motmedel mot denna form av myndighetsutövning och jag betvivlar att ens den nyligen tillsatta utredningen för rättssäkrare skatteförfarande kan göra något åt detta.  

SKV framhåller i sin budskapsplattform att verket löpande ser över sitt arbetssätt och gör rättsliga kvalitetsuppföljningar. Här återstår mycket för SKV att bevisa och de konkreta resultaten av denna föresats lyser än så länge med sin frånvaro.

I ett beslut daterat den 31 oktober 2001 har Riksskatteverket angivit en kravprofil för skatterevisorer inom myndigheten. För att utses till skatterevisor skall man:

- I sitt arbete ha visat lämplighet och fallenhet för revisionsarbetet
- Ha gedigen erfarenhet av arbete med olika typer av revisioner
- Ha erforderliga teoretiska kunskaper

I sin budskapsplattform avslöjar SKV, att kompetenskravet höjts i samband med att HFD meddelat prövningstillstånd och att det i dagsläget är "bara vissa anställda som har befogenhet att fatta beslut om osanna fakturor". Vidare framgår att "utredningar om osanna fakturor har koncentrerats till en grupp för att säkerställa att utredarna och beslutsfattarna har den kompetens som krävs för att fatta beslut i dessa ärenden". Det är i högsta grad oroväckande, att fram till att HFD beviljade prövningstillstånd har ett ovisst antal ärenden handlagts av personal som saknat den kompetens som Riksskatteverket föreskrev redan 2001. Vad som nu kommer fram i ljuset är att ett stort antal skattskyldiga sålunda kan ha utsatts för en felaktig bedömning p gr av bristande kompetens hos SKV:s handläggare. I detta perspektiv är det anmärkningsvärt, att främst Förvaltningsrätten men även Kammarrätten i Stockholm, konsekvent gått på SKV:s linje i sina domar. I stället för att kritiskt skärskåda SKV:s bevisning har förvaltningsdomstolarna gjort det bekvämt för sig.
Trots att besluten kan ha fattats av personal med bristande kompetens har det varit en vanlig skrivning i domarna, att förvaltningsrätten "gör inte en annan bedömning än vad SKV gjort". Det nu sagda inger starka farhågor, att domarna i mål rörande osanna fakturor kan ha avkunnats av domare som saknat erforderlig kompetens. Det föreligger alltså en uppenbar risk, att många avgöranden kan hänföras till kategorin "Felaktigt dömda" beroende på bristande kunskaper hos skattehandläggare och domare.

Enligt min uppfattning innebär HFD:s domar en avvikelse från rättstillämpningen. Detta borde medföra, som jag ser det, att SKV efter begäran kan ompröva mål som avgjorts av förvaltningsrätt eller kammarrätt ( 66 kap 3 § Skatteförfarandelagen, 21 kap 3 § Skattebetalningslagen samt 4 kap 12 § Taxeringslagen ) d v s mål som vunnit laga kraft. Skatteverkets rättschef Inga-Lill Askersjö är emellertid av den uppfattningen att HFD:s domar inte innebär att fråga är om en avvikande rättstillämpning vilket i och för sig är föga förvånande.

Efter årsskiftet har jag varit ombud i tre mål rörande osanna fakturor varav ett i Förvaltningsrätten i Linköping, ett i Kammarrätten i Jönköping samt ett i Kammarrätten i Stockholm. Av domarna från Förvaltningsrätten och Kammarrätten i Jönköping framgår att HFD:s avgöranden haft en vägledande effekt. Vad gäller domen från Kammarrätten i Stockholm att döma kan konstateras att tiden stått stilla. Några förändringens vindar har sålunda inte blåst över Kammarrätten trots grannsämjan med HFD. Bevisvärderingen i Kammarrättens dom har inte påverkats av HFD:s avgöranden utan följer tidigare förutsägbara mönster.

Kammarrätten i Jönköping har i mål nr 2829-12 m f l tagit intryck av HFD:s avgöranden och domen borde, enligt min uppfattning, ge signaler till SKV om hur bevisvärderingen skall gå till i framtiden.

Jag med flera har påtalat, att SKV i mål rörande osanna fakturor tillämpat en rättsstridig bevispresumtion. SKV:s utredningar har helt varit inriktade på de anlitade bemanningsföretagen. Vid en skrivbordsutredning konstateras, att det anlitade bolaget varit oseriöst i den meningen att skatter och avgifter inte redovisats, det saknas bokföring, betalningar har omvandlats till kontanter, företrätts av s k målvakt m m. Då dessa omständigheter klargjorts
 fastslår SKV, att det "typiskt sett" rör sig om osanna fakturor,
 d v s SKV presumerar, att det rör sig om handel med osanna fakturor. Jag har hittills inte sett en enda utredning där SKV ens gjort ett försök att utesluta den fullt möjliga hypotesen, att det varit det anlitade bolaget som organiserat den svarta arbetskraften. Enligt min uppfattning innebär HFD:s domar ett ogiltigförklarande av bevispresumtionen. Kammarrättens i Jönköping dom ovan ger klart stöd åt denna uppfattning vilket framgår av följande skrivning:

"Skatteverket har såväl i dessa som andra likartade mål avstått från att granska de företag som medverkat till den omfattande kontanthanteringen som förekommer i dessa sammanhang. Skatteverket har också valt att inte fästa någon större vikt vid att HFD, genom ovan åberopade domar, har klargjort att väl dokumenterade oegentligheter hos anlitade bolag inte räcker för de beskattningsåtgärder som är i fråga."

Slutsatsen är att rättschefen Inga-Lill Askersjö nu tvingas inse att domarna från HFD innebär en avvikelse från rättstillämpningen. SKV ges chansen att rätta till begångna misstag genom att bevilja omprövning av lagakraftvunna domar i denna typ av mål och samtidigt förbättra en del av det ständigt sviktande förtroendet för SKV:s myndighetsutövning.

Bilaga1: Budskapsplattform.pdf
Bilaga2: Budskapsplattform2.pdf