Företrädaransvar

I egenskap av advokat med inriktning på ekobrottmål och skatteprocesser har jag vid ett flertal tillfällen biträtt klienter i mål mot Skatteverket rörande företrädaransvar. Jag delar den på ledarsidan (Dagens Industri den 14 mars 2017) framförda uppfattningen att rättssäkerheten lämnar allt övrigt att önska. Än mer beklämmande är att ta del av såväl Ingemar Hanssons som Magdalena Anderssons åsikter i saken. Båda tar som utgångspunkt, att alla som drabbas av talan om företrädaransvar får skylla sig själva som bedrivit en oseriös verksamhet. 

För inte så länge sedan företrädde jag en klient som varit styrelseledamot i en ideell förening. Det var en hockeyklubb som försatts i konkurs. Hela styrelsen, så när som på en person, ansågs vara ansvariga för föreningens skatteskulder främst arbetsgivaravgifter. Styrelseledamöterna var oavlönade. Min klient var marknadsansvarig och hade inte mer insyn i föreningens ekonomi än vad som föredrogs på styrelsemötena. Beloppet, som man ansågs solidariskt ansvariga för, låg runt en miljon kronor. Enligt Skatteverket förelåg samma synsätt på en styrelse i en ideell förening som i ett aktiebolag. I en ideell förening saknas vinstintresse. Min klient ställde upp för att hans barn spelade ishockey. Handläggaren på Skatteverket var rabiat och inte mottaglig för några sakargument. Utan att åberopa någon bevisning konstaterade han att hela styrelsen hade agerat med uppsåt eller i vart fall av grov oaktsamhet som inte sett till att föreningens skatter inbetalats i laga ordning. Visserligen försatte styrelsen föreningen i konkurs men agerade för sent enligt Skatteverket.
Förvaltningsrätten bedömde att föreningens ordförande hade varit grovt oaktsam medan övriga styrelseledamöter friades från ansvar. Skatteverket överklagade men Kammarrätten kom till samma slutsats som Förvaltningsrätten. Processen pågick i närmare tre år. Givetvis levde min klient under stark oro vilket också påverkade hans familj. Att tvingas betala stora belopp för att man gjort så gott man kunnat för att ge barnen en meningsfull fritidssysselsättning var inget som Skatteverket tog någon hänsyn till. 

I mål rörande företrädaransvar måste Skatteverket styrka, att styrelsen agerat med uppsåt eller i vart fall grovt oaktsamt. Det saknas erfarenhet och tradition inom Skatteverket att i processer tillämpa ett subjektivt rekvisit. I rättspraxis har ansetts att de subjektiva rekvisiten uppsåt och grov oaktsamhet har samma innehåll vid fråga om betalningsskyldighet som beträffande straffansvar. Min erfarenhet är dock, att varken Skatteverket eller förvaltningsdomstolarna tillämpar de subjektiva rekvisiten på motsvarande sätt som inom straffrätten.

Då det visat sig enkelt för Skatteverket att vinna mål om företrädaransvar tar verket inte de subjektiva rekvisiten på allvar. Förvaltningsdomstolarna ställer inga större krav på Skatteverket. I praktiken vågar jag påstå, att de flesta domar avgörs utan att Skatteverket behöver föra egentlig bevisning rörande de subjektiva rekvisiten. Någon redovisning i domskälen av grunderna för bevisprövningen förekommer ytterst sällan. Beviskravet, såsom det utformats i lagtexten, har sänkts till en nivå som undergräver rättssäkerheten. 

Betalningsansvar på grund av grov oaktsamhet bör förbehållas sådana beteenden som är ett utslag av medveten oaktsamhet. För grov oaktsamhet borde krävas att styrelsens beteende på ett påtagligt sätt avviker från ett normalt aktsamhetskrav. Den grova oaktsamheten bör ligga relativt nära ett uppsåtligt handlande för att vara klandervärd. I dessa fall, liksom i övriga fall, måste göras en helhetsbedömning med hänsyn till samtliga omständigheter vid tidpunkten för skatteinbetalningen.  

Det är hög tid att reglerna ändras eller att kravet på Skatteverket skärps i praxis. Nuvarande regler försvårar möjligheterna att rekrytera styrelser till mindre och medelstora företag. Och vem vågar ta risken att ta en styrelsepost i en ideell förening?