Ska rätten till försvarare bli en fråga om ekonomi?
I en krönika av den 22 februari 2013 ställde advokaten Bengt Ivarsson frågan: "Ska rätten till försvarare bli en fråga om ekonomi? när polis och åklagare har fått ökade resurser?" Frågan ställdes med anledning av regeringens Kommittédirektiv 2013:2013:12 rörande översyn av statens utgifter för vissa rättsliga biträden.
I ett ärende rörande begäran om byte av offentlig försvarare kan dessvärre konstateras, att kommittédirektivens budskap om kostnadsdämpande effekter för rättsliga biträden redan slagit igenom.
Ärendet gäller en tidigare ostraffad person, X, som kallades till förhör där X delgavs misstanke om grov förskingring. Oerfaren och oförberedd gick X med på att godta den försvarare som rätten förordnade. Efter att förhör hållits i närvaro av förordnad offentlig försvarare fick X klart för sig att X själv kunnat föreslå en advokat. På grund av ärendets karaktär eftersträvade X att finna en advokat med erfarenhet av och inriktning på den typ av brottslighet som X var misstänkt för. Efter kontakter med annan advokat gick X in till tingsrätten och begärde att få byta försvare. Tingsrätten ansåg inte att det förelåg tillräckliga skäl för ett byte av offentlig försvarare. Beslutet överklagades till hovrätten som gick på tingsrättens linje. De skäl som X åberopade var b l a följande:
- X blev aldrig upplyst om att själv kunna påverka valet av försvarare
- X saknade förtroende för den utsedde försvararen främst beroende på att X inte upplevde att denna hade den erfarenhet som krävdes för den aktuella brottsligheten
- Målet var av speciell karaktär och krävde att det fanns ett förtroendefullt förhållande till försvararen då X vid en fällande dom riskerade ett långt fängelsestraff
- Förundersökningen hade precis inletts då X begärde att få byta försvarare. Nedlagd tid från försvarens sida uppgick till ca 4 timmar
Den förordnade försvararen hade ingen erinran mot att bli utbytt men överlämnade åt tingsrätten att avgöra om det förelåg tillräckliga skäl att byta offentlig försvarare. Det skall nämnas att den advokat som X föreslog var verksam på annan ort. Avståndet till tingsrätten låg dock inom den radie som godtagits i praxis varför frågan om vem som skulle bära eventuella merkostnader inte var aktuell.
En begäran om byte av offentlig försvarare skall bifallas om det föreligger giltiga skäl för ett sådant byte. I praxis har utkristalliserats vad som utgör skäl för byte av försvarare, se b l a NJA 2004 s. 639 och NJA 2007 s. 984. Möjligheterna är större när försvararbyte begärs i ett inledande skede av processen. I praxis har ansetts att brist i den tilltalades förtroende för den offentlige försvaren bör tillmätas särskild betydelse där den tilltalade riskerar ett långt frihetsberövande liksom i mål rörande brottslighet av sådant slag att det är särkilt viktigt med ett förtroendefullt samarbete mellan klient och försvarare. Även det faktum att den tilltalade aldrig tillfrågats om val av offentlig försvarare kan vägas in.
Det är uppenbart att varken tingsrätten eller hovrätten tillämpat gällande praxis. I mitt tycke föreligger samtliga kriterier som krävs för att en begäran om byte av försvare skulle bifallas med utgångspunkt i den praxis som föreligger på området.
Det ankommer i första hand på den misstänkte själv att utse försvarare. För en person som tidigare aldrig varit föremål för misstanke om brott kan denna huvudregel vara obekant.
Det åvilar förhörsledare och förundersökningsledare att informera den misstänkte om denna rättighet. Givetvis är det rimligt att den misstänkte får visst rådrum i syfte att själv utse en för brottsmisstanken lämplig försvarare. Tyvärr går det inte till så i praktiken. Om inte den misstänkte omgående begär vem som skall försvara honom så är utredande polis snabbt behjälplig med att ombesörja att rätten utser en advokat. Givetvis sker detta för att inte utredningen skall fördröjas varvid den misstänktes intresse får träda tillbaka.
I en situation där den misstänkte inte fått möjligheten att utse försvarare borde domstolen "om inte kostnadsaspekten väger tyngre" se välvilligt på en begäran att få byta försvarare.
Tingsrättens och hovrättens beslut att inte bifalla X önskemål att få byta till en advokat som X själv valt äventyrar rättssäkerheten. Enligt min uppfattning står såväl tingsrättens som hovrättens agerande i strid med artikel 6 i Europakonventionen. Principen om rätten till en rättvis rättegång innebär b l a, att den misstänkte får tillräcklig tid att förbereda sitt försvar. Detta borde rimligen innebära att den misstänkte skall ges rådrum att utse försvarare. Vidare framgår av artikel 6 att den som blivit anklagad för brott har rätt till rättegångsbiträde som han själv utsett. Denna tungt vägande princip har nu såväl tingsrätt som hovrätt satt ur spel.
Till sist men inte minst bryter domstolarna mot principen om equality of arms, d v s principen om parternas likställdhet i processen. Inom EKO-brottssidan finns specialutbildade åklagare och poliser. För att parterna skall vara likställda i processen borde det vara givet att den anklagade ges möjlighet att anlita en advokat som har erfarenhet av EKO-mål. En advokat som saknar den erfarenheten står sig slätt mot en rutinerad och specialutbildad åklagare som dessutom har stöd i processen av specialister från skatteverket och polisen. Givetvis är detta inte heller till gagn för domstolens bedömningar i målet. Det är uppenbart att denna aspekt inte beaktats i nämnda fall.
Då det enligt min mening förelegat tillräckliga skäl att bifalla begäran om byte av försvarare inställer sig frågan vad som ligger bakom tingsrättens och hovrättens beslut.
Kan det vara så att domstolarna uppfattat kommittédirektiven som att det inte skall vara möjligt att få byta försvare?
Kan det vara så att domstolarna fått direktiv att av ekonomiska skäl inte till något pris gå med på en begäran att få byta försvarare?
Med "På spårets" terminologi: "Vart är vi på väg ?"
Håller lagstiftaren i praktiken på att avskaffa principer som är nödvändiga för att säkerställa att rättegången blir rättssäker och effektiv? För det fall domstolarnas avgörande i detta fall är bekräftelse på en förändrad rättsutveckling i frågan om rätten att själv utse sin försvarare finns anledning till stark oro. Det åvilar nu advokatsamfundet att hårdbevaka kommitténs arbete och säkerställa att kraven på ett fungerande rättssamhälle vidmakthålles.
Till sist; hur bör man som advokat agera när förtroendet från klientens sida inte längre föreligger. Det är i den situationen omöjligt att med nit och omsorg ( 21 kap 7 § RB ) tillvarata klientens intressen. Personligen hade jag omgående begärt mitt entledigande och inte överlämnat denna fråga till rättens bedömning.